Bild: Bracke Forest
Ungefär 80% av alla föryngringsytor markbereds årligen i Sverige. Trots både kostnader och ofrivilliga markstörningar för markägaren är hela 79% positivt inställda till markberedning och dess inverkan på skogsföryngring. Markberedning ses av många som en självklarhet och en nödvändighet för god föryngring.
Den vanligaste metoden för markberedning är harvning (60 %), följt av högläggning (30 %) och fläckmarkberedning (10 %). Markberedningen förbättrar plantornas etablering och tillväxt genom att den minskar ogräskonkurrensen och snytbaggeangreppen samt förbättrar plantornas mikroklimat och näringsupptagning. Samtidigt innebär den både kostnader och ofrivilliga markstörningar.
I en undersökning, genomförd av Skogforsk på uppdrag av Skogstekniska klustret och SLU, kartlades de privata skogsägarnas inställning till markberedning samt anledningen till att välja en viss markberedningsmetod - eller att inte markbereda alls. I undersökningen ombads skogsägarna även svara på vilket markberedningsalternativ de skulle välja om det inte fanns ekonomiska och tekniska begränsningar, och hur mycket de skulle vara villiga att betala för en ny bättre markberedningsmetod.
Undersökningen genomfördes som en enkät till privata skogsägare med en jämn spridning över hela landet. Totalt skickades enkäten till 800 slumpvis utvalda markägare (lika många män som kvinnor), varav 147 markägare svarade på enkäten (18 procent). Antalet svarande är mycket litet jämfört med det totala antalet privata markägare med mer än 40 hektar skogsmark och som avverkat 2016–2018, vilket var ca 50 000 personer. Därför bör försiktighet iakttas när generella slutsatser om alla privata markägare i Sverige dras.
Skogsägarna hade i allmänhet en positiv inställning till markberedning, 79 procent ansåg det vara självklart att markbereda efter en föryngringsavverkning. Skogsägare i norra Sverige var i större utsträckning positiva till markberedning, jämfört med markägare i södra Sverige.
Av de 25 svaranden som inte vill markbereda, svarade de flesta att de ansåg att det växer lika bra utan markberedning. Den näst vanligaste anledningen att inte markbereda var att kostnaden är för hög.
En majoritet av de svarande tyckte inte att markberedningen är estetiskt tilltalande, men ett nödvändigt och normalt inslag i skogslandskapet (87 procent angav ”varken vackert eller fult” eller ”fult men nödvändigt”). Det var bara fem procent som tyckte att resultatet var så "fult" att de inte ville markbereda alls. Däremot var det bara en svarande som angav att det estetiska resultatet var orsaken till att denne inte ville markbereda.
Valet av markberedningsmetod sker oftast i samråd med rådgivare, men mer än hälften (54 procent) angav att de själva tog beslutet om huruvida de skulle markbereda eller inte.
Harvning var den mest populära metoden, följt av högläggning med dragen högläggare. Räknar man samman bägge metoder av högläggning (både dragen och med grävmaskin) var detta dock mer populärt än harvning.
Sett till de markberedningar som utförts under de senaste tre åren var harvning den vanligast använda metoden, följt av högläggning (både dragen och med grävmaskin) och sedan fläckmarkberedning. 13 procent visste inte vilken metod som använts, och nio procent valde en annan metod (till exempel grönrisplantering eller egen traktor med plog). Högläggning tenderade att vara vanligast i södra Norrland. Att inte markbereda alls var vanligare i Götaland än i övriga delar av landet.
I enkäten bads markägarna ta ställning till om de skulle vara villiga att börja markbereda om en ny, skonsammare metod utvecklades. Den hypotetiska metoden som beskrevs skulle påverka en mindre del av hyggesarealen utan att antalet planteringspunkter skulle minska, och samtidigt ge bättre möjligheter till överlevnad, snabb etablering och tillväxt än i dagsläget. Endast en procent svarade nej, åtta svarade kanske och 10 procent svarade ja. För den stora majoriteten, 81 procent, var frågan dock inte relevant då de redan i dagsläget utför markberedning.
Med dagens metoder tyckte de svarande i snitt att 2 700 kronor per hektar var en rimlig kostnad för markberedning. Om denna nya markberedningsmetod fanns tillgänglig skulle markägarna vara villiga att betala ca 200 kronor mer, alltså maximalt 2 900 kronor per hektar.
På frågan om man var nöjd med resultatet efter senaste markberedning svarade 67 procent att de var nöjda eller mycket nöjda, och 95 procent angav att de fick den markberedningsmetod de önskade. Avgörande var att det skapades tillräckligt många planteringspunkter, att föryngringen tog sig bra, att snytbaggeangreppen minimerades och att plantornas tillväxt blev bra.
De som valde bort markberedning hade flera olika skäl: det fungerade bra med grönrisplantering med behandlade plantor i området, det fanns gott om självföryngrade plantor, jordtäcket var tunt och lättföryngrat, att det fanns kulturlämningar på området eller att det påverkade renbetet på lavrik mark.
Ungefär 80% av alla föryngringsytor markbereds årligen i Sverige. Trots både kostnader och ofrivilliga markstörningar för markägaren är hela 79% positivt inställda till markberedning och dess inverkan på skogsföryngring. Markberedning ses av många som en självklarhet och en nödvändighet för god föryngring.
Den vanligaste metoden för markberedning är harvning (60 %), följt av högläggning (30 %) och fläckmarkberedning (10 %). Markberedningen förbättrar plantornas etablering och tillväxt genom att den minskar ogräskonkurrensen och snytbaggeangreppen samt förbättrar plantornas mikroklimat och näringsupptagning. Samtidigt innebär den både kostnader och ofrivilliga markstörningar.
I en undersökning, genomförd av Skogforsk på uppdrag av Skogstekniska klustret och SLU, kartlades de privata skogsägarnas inställning till markberedning samt anledningen till att välja en viss markberedningsmetod - eller att inte markbereda alls. I undersökningen ombads skogsägarna även svara på vilket markberedningsalternativ de skulle välja om det inte fanns ekonomiska och tekniska begränsningar, och hur mycket de skulle vara villiga att betala för en ny bättre markberedningsmetod.
Undersökningen genomfördes som en enkät till privata skogsägare med en jämn spridning över hela landet. Totalt skickades enkäten till 800 slumpvis utvalda markägare (lika många män som kvinnor), varav 147 markägare svarade på enkäten (18 procent). Antalet svarande är mycket litet jämfört med det totala antalet privata markägare med mer än 40 hektar skogsmark och som avverkat 2016–2018, vilket var ca 50 000 personer. Därför bör försiktighet iakttas när generella slutsatser om alla privata markägare i Sverige dras.
Skogsägarna hade i allmänhet en positiv inställning till markberedning, 79 procent ansåg det vara självklart att markbereda efter en föryngringsavverkning. Skogsägare i norra Sverige var i större utsträckning positiva till markberedning, jämfört med markägare i södra Sverige.
Av de 25 svaranden som inte vill markbereda, svarade de flesta att de ansåg att det växer lika bra utan markberedning. Den näst vanligaste anledningen att inte markbereda var att kostnaden är för hög.
En majoritet av de svarande tyckte inte att markberedningen är estetiskt tilltalande, men ett nödvändigt och normalt inslag i skogslandskapet (87 procent angav ”varken vackert eller fult” eller ”fult men nödvändigt”). Det var bara fem procent som tyckte att resultatet var så "fult" att de inte ville markbereda alls. Däremot var det bara en svarande som angav att det estetiska resultatet var orsaken till att denne inte ville markbereda.
Valet av markberedningsmetod sker oftast i samråd med rådgivare, men mer än hälften (54 procent) angav att de själva tog beslutet om huruvida de skulle markbereda eller inte.
Harvning var den mest populära metoden, följt av högläggning med dragen högläggare. Räknar man samman bägge metoder av högläggning (både dragen och med grävmaskin) var detta dock mer populärt än harvning.
Sett till de markberedningar som utförts under de senaste tre åren var harvning den vanligast använda metoden, följt av högläggning (både dragen och med grävmaskin) och sedan fläckmarkberedning. 13 procent visste inte vilken metod som använts, och nio procent valde en annan metod (till exempel grönrisplantering eller egen traktor med plog). Högläggning tenderade att vara vanligast i södra Norrland. Att inte markbereda alls var vanligare i Götaland än i övriga delar av landet.
I enkäten bads markägarna ta ställning till om de skulle vara villiga att börja markbereda om en ny, skonsammare metod utvecklades. Den hypotetiska metoden som beskrevs skulle påverka en mindre del av hyggesarealen utan att antalet planteringspunkter skulle minska, och samtidigt ge bättre möjligheter till överlevnad, snabb etablering och tillväxt än i dagsläget. Endast en procent svarade nej, åtta svarade kanske och 10 procent svarade ja. För den stora majoriteten, 81 procent, var frågan dock inte relevant då de redan i dagsläget utför markberedning.
Med dagens metoder tyckte de svarande i snitt att 2 700 kronor per hektar var en rimlig kostnad för markberedning. Om denna nya markberedningsmetod fanns tillgänglig skulle markägarna vara villiga att betala ca 200 kronor mer, alltså maximalt 2 900 kronor per hektar.
På frågan om man var nöjd med resultatet efter senaste markberedning svarade 67 procent att de var nöjda eller mycket nöjda, och 95 procent angav att de fick den markberedningsmetod de önskade. Avgörande var att det skapades tillräckligt många planteringspunkter, att föryngringen tog sig bra, att snytbaggeangreppen minimerades och att plantornas tillväxt blev bra.
De som valde bort markberedning hade flera olika skäl: det fungerade bra med grönrisplantering med behandlade plantor i området, det fanns gott om självföryngrade plantor, jordtäcket var tunt och lättföryngrat, att det fanns kulturlämningar på området eller att det påverkade renbetet på lavrik mark.
