Skotaren plockar upp de sista stockmattorna och börjar rulla hemåt. Kvar på hygget ligger avverkningsrester som skyddat marken mot skador. Det spårlösa skogsbruket är på väg att nå alla delar av skogsbruket. Men vad händer sedan?
– Vi har blivit duktiga på att avverka utan att orsaka allvarliga markskador. Men efter ett par år kommer våra markberedare och då skalas i värsta fall 50–60 % av fältskiktet av, konstaterar Tomas Lundmark, professor vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel vid SLU. Det duger inte, vi måste lära oss att markbereda just vid den plats där plantan ska stå. Den lilla fläcken får gärna vara rejält omrörd, men vi kan inte fortsätta med teknik som ger onödigt brutal markpåverkan över stora arealer.
Han syftar inte enbart på markpåverkan, utan menar att föryngringen skulle kunna förbättras i alla led.
– Om vi försöker göra allt rätt: invänta rätt tillfälle, vara på rätt ställe och göra på rätt sätt så finns goda förutsättningar att öka skogsproduktionen med 40 procent. Och det med ett skogsbruk som i princip ser ut som idag. Fast mer ambitiöst.
En 40 procentig tillväxtpotential kan förefalla hisnande, men uppfattningen delas av Isabelle Bergkvist, programchef för skogsskötsel vid Skogforsk, som i en ny fältstudie visar att schabloniseringen och storskaligheten har gått långt. Kanske för långt.
– I skogsbruket pratas det ofta om ståndortspassning – att man ska plantera de olika trädslagen på den mark där de trivs bäst - men i praktiken används nästan alltid ett och samma trädslag över hela hygget, säger hon.
Det visar en uppföljning av 100 planterade hyggen runtom i landet, som Skogforsk utförde under 2019. En del av ståndortsanpassningen räddas dock av naturen själv. En gles granplantering kan räddas av självföryngrade tallplantor. Och fuktiga områden där plantorna inte tagit sig, självföryngras ofta med björkfrön från den omgivande skogen.
Den torra sommaren 2018 ruskade även om en etablerad sanning inom planteringen: att plantan ska sättas i en omvänd torva, där markskiktet vänts ned under mineraljorden och ger plantan näring när vegetationen förmultnar. Extremvädret torkade istället ut torvan och miljontals plantor dog.
En del av en smartare lösning finns i ny digital teknik och motivationsskapande beslutsstöd – skanning av skogen både från luften och marken, nyttjande av data från tidigare åtgärder och läraktiga analysprogram med artificiell intelligens.
– Digitaliseringen skapar helt nya förutsättningar för ståndortsanpassningar. Vi får mer och bättre information. Det gör att vi kan jobba med ett mera högupplöst och variationsrikare skogsbruk. Vi kan anpassa skogsbruket efter de naturliga förutsättningarna på kvadratmeterbasis istället för att jobba med åtgärdsytor på 10 hektar som ofta är fallet, säger Tomas Lundmark och fortsätter:
– För att vi ska nå 40% ökad tillväxt genom bättre föryngringsarbete krävs en ny, ambitiösare skogsvårdskultur som ses som en investering, inte en kostnad. Om den kulturförändringen är möjlig vet jag inte. Men utifrån ett produktionsbiologiskt perspektiv är det här ingen omöjlighet, säger han.
Text: Elin Fries. Bild: Sverker Johansson/BITZER
Skotaren plockar upp de sista stockmattorna och börjar rulla hemåt. Kvar på hygget ligger avverkningsrester som skyddat marken mot skador. Det spårlösa skogsbruket är på väg att nå alla delar av skogsbruket. Men vad händer sedan?
– Vi har blivit duktiga på att avverka utan att orsaka allvarliga markskador. Men efter ett par år kommer våra markberedare och då skalas i värsta fall 50–60 % av fältskiktet av, konstaterar Tomas Lundmark, professor vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel vid SLU. Det duger inte, vi måste lära oss att markbereda just vid den plats där plantan ska stå. Den lilla fläcken får gärna vara rejält omrörd, men vi kan inte fortsätta med teknik som ger onödigt brutal markpåverkan över stora arealer.
Han syftar inte enbart på markpåverkan, utan menar att föryngringen skulle kunna förbättras i alla led.
– Om vi försöker göra allt rätt: invänta rätt tillfälle, vara på rätt ställe och göra på rätt sätt så finns goda förutsättningar att öka skogsproduktionen med 40 procent. Och det med ett skogsbruk som i princip ser ut som idag. Fast mer ambitiöst.
En 40 procentig tillväxtpotential kan förefalla hisnande, men uppfattningen delas av Isabelle Bergkvist, programchef för skogsskötsel vid Skogforsk, som i en ny fältstudie visar att schabloniseringen och storskaligheten har gått långt. Kanske för långt.
– I skogsbruket pratas det ofta om ståndortspassning – att man ska plantera de olika trädslagen på den mark där de trivs bäst - men i praktiken används nästan alltid ett och samma trädslag över hela hygget, säger hon.
Det visar en uppföljning av 100 planterade hyggen runtom i landet, som Skogforsk utförde under 2019. En del av ståndortsanpassningen räddas dock av naturen själv. En gles granplantering kan räddas av självföryngrade tallplantor. Och fuktiga områden där plantorna inte tagit sig, självföryngras ofta med björkfrön från den omgivande skogen.
Den torra sommaren 2018 ruskade även om en etablerad sanning inom planteringen: att plantan ska sättas i en omvänd torva, där markskiktet vänts ned under mineraljorden och ger plantan näring när vegetationen förmultnar. Extremvädret torkade istället ut torvan och miljontals plantor dog.
En del av en smartare lösning finns i ny digital teknik och motivationsskapande beslutsstöd – skanning av skogen både från luften och marken, nyttjande av data från tidigare åtgärder och läraktiga analysprogram med artificiell intelligens.
– Digitaliseringen skapar helt nya förutsättningar för ståndortsanpassningar. Vi får mer och bättre information. Det gör att vi kan jobba med ett mera högupplöst och variationsrikare skogsbruk. Vi kan anpassa skogsbruket efter de naturliga förutsättningarna på kvadratmeterbasis istället för att jobba med åtgärdsytor på 10 hektar som ofta är fallet, säger Tomas Lundmark och fortsätter:
– För att vi ska nå 40% ökad tillväxt genom bättre föryngringsarbete krävs en ny, ambitiösare skogsvårdskultur som ses som en investering, inte en kostnad. Om den kulturförändringen är möjlig vet jag inte. Men utifrån ett produktionsbiologiskt perspektiv är det här ingen omöjlighet, säger han.
Text: Elin Fries. Bild: Sverker Johansson/BITZER
